Förlossningsberättelse, när Kevin kom till världen

Det var i lördags det satte igång och allt hände.

Jag hade lite "förvärkar" på förmiddagen runt 11, och vi åkte iväg och slängde massa skräp. Då tyckte jag att de började bli lite obehagliga.
Efter det åkte vi hem till Jannes föräldrar en stund och under kanske 40 minuter eller så, så hade jag haft ca 4-6 sammandragningar som varit obehagliga. Vi började klocka dom, åkte hem och åt och bestämde oss för att vi skulle lämna Nellie hos mina föräldrar.

Det var oregelbundna värkar och kom mellan 3-8 minuters mellanrum.

Så vi tyckte att det var bra att lämna Nellie så att det var gjort, i fall att vi skulle få bråttom iväg sen.

Vi åt lite mat, Nellie sov en stund och jag packade det sista. Då började de bli riktigt jobbiga. Jag visste inte hur jag skulle sitta eller vart jag skulle ta vägen, så när en del av dom kom stod jag på alla fyra på golvet och försökte hantera smärtan.
Jag tänkte många gånger på att jag hade gått så länge och väntat på ”det här”. På den där himla smärtan…

Vi åkte hem till mina föräldrar och jag hade en värk i bilen, som jag höll på att börja gråta av, och en när vi klev ur. Så jag fick sätta mig på huk och lutade mig in mot sätet. Mamma kom ut och mötte oss, hjälpte oss in med grejer och så.

Janne åkte till ICA och köpte lite frukt som jag ville ha med. Och medan han var iväg så ringde jag till förlossningen och frågade när de tyckte att vi skulle komma in. Klockan var då 15.00 när jag ringde. Jag trodde att jag skulle orka en stund till hemma. Eller ja, vi var ju hos mina föräldrar. Vi var i alla fall välkomna på en gång.
Men när Janne kom tillbaka så kände jag att värkarna var så jobbiga att det kändes bäst att åka in så att man ändå var i ”säkert förvar”.

När vi kom fram fick jag en värk ute på parkeringen och jag var tvungen att sätta mig ned på huk. Janne tog min hand och om jag inte minns fel så började jag gråta. Jag hann väl i princip resa mig upp och komma innanför porten innan nästa värk kom. Janne ringde på dörren och jag försökte hantera värken.

16.20 är det noterat att vi kom in. Vi kom in och först gick jag på toa. Då såg jag att jag hade börjat blöda, så jag sa det när jag kom ut, och barnmorskan sa att man kunde göra det när man BÖRJAR ÖPPNA SIG. Då kände jag att om jag hade börjat öppna mig och jag hade så ont så att jag höll på att avlida då, hur lång tid skulle då hela processen ta och hur mycket mer ont skulle jag få?

Vi kom in i undersökningsrummet och jag fick lägga mig på en brits. De kopplade på ctg och kollade sammandragningarna också. Låg där i ca 20 minuter och hade 4-5 värkar under tiden, grät gjorde jag med emellanåt och funderade på vad jag gett mig inpå, IGEN.
När det var färdigt så kände hon efter, och då säger hon att jag var 7-8 cm öppen. Då blev jag väldigt förvånad. Så det var inte så mycket tal om saken, jag blev "insydd" som barnmorskan uttryckte sig och jag fick komma in på ett rum.

När hon sa 7-8 cm så kändes det ändå lite peppande. Då hade jag ju ändå klarat av MASSOR hemma.

Janne plockade fram vindruvorna jag ville ha med och vi åt lite av dom, tog verkarna som kom och de var riktigt jobbiga.

Vid klockan 17.00 frågade barnmorskan mig om bedövning och just då tyckte jag att det kändes rätt okej, men att jag hade funderat på EDA, för det hade jag ju med Nellie.
Hon pratade med narkosläkaren och det var tydligen fullt upp där i helgen, med bland annat snitt, så han skulle förmodligen inte hinna med mig.

När jag fick det beskedet så kändes det typ hopplöst. Hur tusan skulle jag orka utan EDAN? Jag frågade om annat och hon sa att det inte fanns något som hade samman "verkan" som den. Vi pratade om lustgas och jag sa att jag inte gillade den sist, men att jag kan testa den i alla fall.

Vilket jag gjorde och jag fick lite annat att tänka på medan värkarna kom. Helt plötsligt så kom de jättetätt.
De hann lagom tona ut och jag fick andas lite och sedan kom de tillbaka. Jag skrek och grät i masken och trodde väl i princip att jag skulle avlida och funderade på hur länge det skulle hålla på. Klockan 17.10 kopplades den på.

Följande timme blev SKITJOBBIG. Riktigt jobbiga värkar kom och jag trodde att jag skulle avlida.

Efter en stund började det trycka på lite neråt och barnmorskan kände efter och då tyckte hon att jag var 9-10 cm öppen. Hon sa att hinnblåsan buktade jättemycket och att hon kände huvudet. Vid detta tillfälle kom värkarna näst intill på varandra. De hann precis tona ut, när jag såg på skärmen hur de kom tillbaka innan det ens knappt hade försvunnit och jag kommer ihåg hur jag flera gånger sa ”Åh nej inte igen”. Sedan var det bara på med masken och andas. Minns att jag skrek och grät i masken för att det gjorde så himla ont.

Så klockan 18.15 föreslog barnmorskan att vi skulle ha hål på hinnorna. Det första jag tänkte på då, var om det skulle göra ännu mer ont. Haha... och vi bestämde i alla fall att vi skulle ha hål på dom.

Fem minuter senare kom krystvärkarna. 18.25 kallades en till barnmorska in för att ”stötta med yttre press”. Hon hävde sig alltså på magen och det gjorde så ont överallt, och där låg jag och vrålade.

Så här i efterhand så ser jag mig själv som om jag sett mig genom hennes ögon. Hur jag ligger där med panik och smärta som heter duga och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Haha. Måste verkligen ha sett panikslagen ut.

Och jag minns hur hon försökte ”tala vett med mig” och lugna mig.

Klockan 18.34 så var allt över. Ut kom en mörkhårig och långhårig liten kille som skrek för fullt. Och det kan man ju förstå.

 






 
 4514 gram tung och 54 lång liten bebis fick vi  <3

Något kul

Ja, jag önskar att jag hade något kul att skriva om idag. Men det har jag tyvärr inte.
Meeen, jag måste ju skriva nåt. Kan ju inte låta er vara inne här och läsa och inte hitta ett nytt inlägg.
 
Fredag är det i alla fall. Imorgon har jag gått över 14 dagar. FJORTON DAGAR!
Jag blir så less. Och jag blir besviken och det känns som nåt slags misslyckande att kroppen inte vill sätta igång det av sig själv. Det var inte så här jag hade föreställt mig att det skulle bli.
Jag hade tänkt mig att det skulle få bli mer naturligt än vad det blev med Nellie, när jag var tvungen att få värkstimulerande dropp och hjälp.
Jag hade tänkt mig att värkarna skulle komma igång här hemma och när det var regelbundet och så vidare, så skulle vi sätta oss i bilen och åka iväg med hemska värkar. Vi skulle komma fram och jag skulle få stanna till och pina mig igenom en värk, för att sedan få komma in och få ett rum, undersökning och så vidare... Inte komma till förlossningen utan någonting :(
Det känns värdelöst. Fy... Det känns inte alls peppande...

12 dagar över...

Hallå alla.
Jag antar att många undrar hur det går egentligen, och det gör jag med. Jag har ju sedan i måndagen för två veckor sedan haft "förvärkar" som kommit och gått. De senaste dagarna har det varit mer än förut dock, men det ger sig ju. Så jag har inga större förhoppningar om att det ska bli "värre" när de väl kommer igen.
 
Idag ringde jag till specialistmödravården i alla fall, på inrådan av barnmorskan jag var till sist (den 6e) och vi fick tid på söndag (Vecka 43, 42+0) på förlossningen (eftersom att specialistmödravården är stängd då) 
Så dit ska vi på överburenhetskontroll. Fast å andra sidan så sa hon att vi skulle ha med grejerna och det lät som att jag skulle bli igångsatt, så om det blir en sådan kontroll då, vet jag inte. Vet inte riktigt hur det fungerar med de där kontrollerna.
 
Jaja!

Näe, nu är det dags att sova. Det är ju en dag imorgon med!
 
 

Fixa i Nellies rum

God morgon!
Idag är det tisdag och Nellie är på förskolan. Igår blev hennes rum färdigtapetserat. Hihi. Så idag ska jag fixa och dona därinne. Bära över hennes möbler och grejer. Det ska bli så kul!
Det är så roligt att hon ska få ett stort och rymligt rum att leka i.

Det rummet hon har nu, där är det ju grejer längs med hela väggarna. Hon får ju knappt plats att leka därinne. Men snart är det slut på trångt på rummet! =)

Börjar bli måttligt trött på att vara gravid. Är så trött i ryggen och bäckenet. (Som att ni inte redan visste om det)
Känner mig som en gammal kärring när jag ska resa mig upp från sängen på nätterna och morgnarna, för att det är så stelt och gör ont.
Är även måttligt trött på dessa förvärkar som har kommit och gått i två veckor nu. De två senaste dagarna har jag haft det mer, och jag hoppas innerligt att det ska få sätta igång och samtidigt så tänker jag att "det går snart över" och visst gör det det.
Himla förvärkar.

Jaja. Fix i Nellies rum var det ju! :)

Sovdags

Nu är det sovdags hemma hos oss. Eller ja, Nellie sover sedan ett par timmar tillbaka och jag ska lägga mig nu.
Vi har farit och flängt hos fäder idag med blommor och trisslotter. Träffat fina familjerna.
Nu på kvällen kom Annica och Anton hit och umgicks lite. Det var ett tag sedan båda var här, så det var trevligt.

Ingen bebis idag heller. Som sagt, jag är inställd på att jag får åka in på fredag för kontroll och eventuell igångsättning. Det är lika bra. Men inom en vecka så har vi ju vår bebis i alla fall, man får trösta sig med det.
Måste säga att det var en väldigt enträgen bebis det här, hehe. 8 dagar över. Imorgon 9.
 
Jag hoppas på imorgon (jag har hoppats på imorgon i två veckor då, sedan förvärkarna började, haha...) just för att det är den 11/11 och Nellie är född 4/4. Vore inte det lite "kul"? :)
 
Ni kan ju hjälpa till att hoppas lite åt oss. Och så kan vi hoppas att när det väl är dags, att vi har hunnit köpa vindruvor. För det vill jag ha med till förlossningen.

God natt alla!

Om igångsättning...

Fybubblan. Läste om det idag. Inte på vilken sida som helst utan på 1177. Och det lät inte alls kul.
Låt mig citera:

Beslut om igångsättning:
"Läkaren gör även en gynekologisk undersökning för att känna om livmodertappen är tillräckligt mogen för att en igångsättning ska lyckas. När man fått beskedet om att förlossningen bör sättas igång, pratar man tillsammans med läkaren och barnmorskan om hur detta ska gå till och vilken metod som passar bäst."
 
Innan igångsättning:
"Det görs en gynekologisk undersökning igen för att bedöma livmodertappen. Vilken metod som används kan bero på individuella faktorer och på hur mogen livmodertappen är. Ibland kombineras de olika metoderna."
 
Hur lång tid tar det?
"Det är olika hur man reagerar på metoderna. Det går därför inte att förutsäga hur lång tid förlossningen kommer att ta. Ibland kan det dröja upp till två dygn från det att igångsättningen inletts till dess att förlossningen startar.

Om igångsättningen görs innan kroppen är redo kan det ibland krävas flera behandlingar innan förlossningen verkligen startar. Ofta kan man behöva börja med gel eller slidstavar en dag för att nästa dag bedöma om det går att sätta dropp eller om det behövs ytterligare gel eller stav. Om förlossningen inte sätter i gång efter upprepade försök kan den behöva avslutats med ett kejsarsnitt.
"
 
Vad jag inte ser fram emot det....

BF+6

Sitter i lilla trappen här hemma och väntar på att tvättmaskinen ska bli färdig. 
Har vattnat lite blommor, städat toaletten och plockat undan lite här hemma. 
Behöver plocka lite mer, och så behövs det dammsugas.
Det är ju trevligt om det kan få bli städat till helgen. Speciellt om lilla bebisen får för sig att komma, så får vi landa i ett städat hem sen i alla fall. Det vore skönt. Och att slippa känna att man hade behövt göra "det där, och det där"

Nellie fick inviga sin nya vinterjacka idag, och de nya vantarna som jag köpte på tjejkvällen på stan igår. Och så fick hon på sig kusinens gamla vinterskor. Känns som att det börjar bli dags för lite varmare kläder.
Kändes kluvet att lämna henne på förskolan idag, då det var ett par som åkt på magsjuka. Fast, hon kanske redan är smittad, det vet man ju inte...

Bara de få metrarna vi gick från cykeln och in på förskolan var jobbiga, och kvällen på stan igår var jobbig.
Jag har så ont i ryggen och bäckenet nu att jag snart smäller av. Jag är riktigt trött på det. 
Det tar tid att göra det jag vill göra, just för att det gör ont.
Och det känns så sorgligt att Nellie ska behöva vara hemma med mig som inte orkar sätta sig på golvet och följa med överallt, lyfta på henne för att hon vill "komma". 
Och jag försöker förklara för henne att jag inte orkar för att jag har ont och är trött. Men hur ska lilla hon förstå?
Därför känns det bra för bådas skull, tycker jag, att hon har förskolan. Att hon har andra att leka och bråka med, att hon blir sysselsatt och sedd. 
Åtminstone tre dagar i veckan på fem timmar/dagen, så har hon nåt att göra. Och hon verkar trivas och tycka att det är kul. Det vill jag ju att hon ska få ha. Hon förtjänar att få träffa andra i sin ålder, leka och ha kul. Inte sitta hemma fem dagar i veckan med en mamma som inte orkar. Orkar. Vad jag ogillar det ordet. Men jag är trött och har ont. 

Så idag kändes det som sagt kluvet.. när det går magsjuka. Men jag håller tummarna. Vi får väl tvätta händer, sprita av och byta kläder sen. 

Älskade lilla unge.




Lite gravidtankar

Ja, idag är det 3 dagar "över tiden" om man utgår ifrån rutinultraljudet.
Från förra måndagen till igår, så har jag vid tre tillfällen haft förvärkar. Det har kanske varit 2-4 stycken varje gång, som har känts lite, och varit obehagliga (sammandragningar har jag ju typ hela tiden ändå) och sedan bara slutat.
Och när man pratar med folk så är det många som säger nåt i stil med "Men då känner du ju nåt i alla fall"
Ja, jo... men det händer ju inget mer. Då spelar ju inte förvärkarna så stor roll om det inte sätter igång. För nu har jag ju haft det från och till i en vecka.

En del, deras vatten går ju och då vet man att det är på g. DÅ kan man säga att "du känner ju nåt i alla fall". Haha :)
Förstår ni hur jag menar? :)

Just nu känner jag mig inte speciellt bitter över att det inte har satt igång än. Men jag kan ju tycka att det inte är till någon "tröst" när någon säger att "man känner nåt i alla fall". Just precis för att förvärkar betyder ju inte att förlossningen har påbörjats och att det är på gång "just nu".
 
Och jag är inte bitter eller irriterad över att någon har sagt så. Jag tycker bara att det är lite "kul" att uttrycka sig så, när det ändå inte betyder att det är på g.

Nu vet jag ju att inom 11 dagar är ju bebisen här. Men både slemproppen kan ju lossna långt innan, och förvärkar kan man ju också ha ett tag innan det är dags.
Vad skrev jag? 11 dagar... jisses. Snart är bebisen här!
 
 

Sovdags

Här är jag! Och ingen bebis så långt ögat kan nå.
Mig gör det inget att gå över tiden lite. Inte för väntans skull i alla fall, för jag vet att när som helst sätter det igång. Det oroar jag mig inte för ;)
Dessutom är det ju "roligt" om det blir ungefär samtidigt som jag fick Nellie, så man kan jämföra vikt och längd på dom. Om de är nå lika. Föds någon "tidigt" och någon "sent" går det ju inte att jämföra på samma sätt.

Det enda som är jobbigt med väntan är ju att jag är ungefär lika smidig som en valross. Ont nedtill i ryggen och i bäckenet gör ju att jag känner mig halvt handikappad också...
Fick så dåligt samvete idag när det gjorde ont och Nellie så gärna ville att jag skulle följa med in på hennes rum och sitta på golvet.
Jag orkar inte just nu... Och det känns jobbigt. Att inte heller kunna förklara för det lilla livet, för hon förstår ju inte helt, även om hon låter hur klok som helst när hon svarar när man säger något eller förklarar. 

Men snart är magen borta och förhoppningsvis krämporna med. Fast det kommer säkert ett gäng nya efter förlossningen.. 
Det ska bli intressant att se hur man pusslar ihop den vardagen, med inte bara ett barn, utan TVÅ.
Och jag längtar efter att få ta ut dom i syskonvagnen :)

Ja. Kommer ingen bebis imorgon så ska det fixas lite med belysningen här i sovrummet. Måste ha lampa vid nattduksbordet... Ska även försöka spackla i Nellies nya rum och måla en sväng på hennes säng.
Det är mycket nu, men det är väl rätt bra det med :)


Fick förresten ett sms igår från en av mina närmsta vänner som hoppas att allt ska gå bra sen när det sätter igång. Det var fint av henne! 
Tror inte är mer än ett par stycken som sagt nåt om det. 
Som sagt, det var fint! Och uppskattat att hon tog sig tid att "önska lycka till"
Och så är jag förvånad över att folk inte hör av sig och frågar om hur jag mår och om jag har några känningar. 
Det är lite som skiljer sig från när vi väntade Nellie. Men det kanske var mer intressant då, eftersom att det var första, jag vet inte :)

Nu ska jag sova iaf, god natt alla!

BF, v 39+6

Idag är det den 2 november och det betyder att graviditeten är fullgången. 
Det är idag som det är BF, men att bebisen skulle komma just idag är väl inte så troligt kanske. Läste någonstans att det bara är 5% som föds på bf-datumet.
Men nu är dagen här, den som jag har räknat ned till. Inte för att jag har trott att den ska komma just idag, utan för att det är fullgånget. Man måste ju ha en dag att se fram emot och räkna ned till :)


I natt har Nellie sovit hos oss hela natten. Hon har vridit och vänt på sig, varit vaken, sparkats, lagt armarna om en, gråtit och pratar omvartannat. 
Så jag har sovit som en, jag vet inte vad. 
Till råga på det så har det gjort ont i ryggen och bäckenet hela natten. Nu är det värre än vanligt och jag känner mig som en valross så fort jag ska vända på mig. Det tar ju en stund att komma runt.
Har jag legat på ett sätt i drygt en timme, så knakar det som tusan i bäckenet när jag vänder på mig och det är obehagligt. 

Men jag hoppas att det över snart :)

Är vi hemma ikväll så ska vi gå på kyrkogården en sväng och tända ljus. Det är mysigt!



En dag kvar!

Till er som är nyfikna, så är det inte någon bebis på g än. Inget oktoberbarn med andra ord. För nu har det slagit om till november, och hur konstigt känns inte det? 
Tiden går så väldigt fort... 

Ligger här i sängen och ska sova strax. 
Idag är det en dag kvar till bf. 
Jag funderar mycket och jag tänker att jag kanske ska sluta tänka på förlossningen. Det gör mig ju inget gott att grubbla över det. Fast samtidigt så... är det himla svårt att låta bli.

Jaja. Jag ska sova nu och invänta vår novemberbebis! 

Är det på g, så lovar jag att föräldrar och syskon får reda på det, oroa er inte ;)

3 dagar kvar till beräknad förlossning

Och jag har inte en enda "känning".
Vill börja med att säga att föstföderskor som framförallt oroar sig inför förlossning kanske inte ska läsa stycket nedan, då jag skriver om hur jag känner inför förlossningen. Det är väl kanske inte så bra eller "peppande" att läsa "negativt" om det, så jag vill bara inleda med att tala om det. Ni klarar er utan det här inlägget, jag beklagar mig mest lite :)
 
I förrgår när jag hade några sammandragningar som gjorde lite smått ont, så blev jag både förväntansfull och samtidigt smått skräckslagen. Jag har sedan dess knappt tänkt på nåt annat, och jag tänker massor på smärtlindring. Tänk om jag inte hinner få epiduralen. Och Väserviksmetoden verkar ju ingen vara bekant med. Måste googla mer på det.
Jag känner mig inte redo. Jag trodde att jag skulle hinna bli det. Att min rädsla skulle "tyglas" och gå över. För några dagar sedan kände jag att: Ja, jag är nog redo och det här kan jag kara av. Men när den där värken, (som egentligen inte var nåt alls emot de riktiga värkarna) kom, så slog någon slags panik till. Och nu kan jag knappt tänka på nåt annat.
Jag längtar jättemycket efter bebisen, men jag är livrädd för förlossningen. Livrädd för smärtan som inte går att göra nåt åt.
Vad tusan ska jag göra? Är nervös över att jag ska "hålla tillbaka" sen när det väl är dags, och inte våga låta kroppen göra det den ska, och att nåt går knas på grund av det.
Ska jag skriva ett förlossningsbrev och skriva det? Jag vet banne mig inte vad jag ska göra....
 
Jo, just precis nu, så ska jag ta mig en dusch och gå och lägga mig faktiskt. För man vet ju inte när det tänker komma igång.
 
"Heja mig"

Näs-Frida

Hallå!
4 dagar kvar till beräknad förlossning.
Det går undan! 
Hade lite förvärkar igårkväll men det lugnade sig. Fick smått panik och började springa omkring och kolla vad jag hade packat ned, laddade kameran, skrev upp på en lista vad ner som skulle/ska med till förlossningen och BB.
Nu känns det i alla fall som att jag är lite mer förberedd om det skulle komma igång, vilket det kan göra när som helst.

Kom precis hem från stan. Varboch fikade med mammor från föräldragruppen. Det är alltid lika trevligt, och det känns som en bra skara kvinnor!

Några av oss gick förbi Apoteket och jag fick med mig en Näs-Frida hem och en salva till bebben och mig.
Nässugen har jag velat ha länge, och nu är den min.

Nu ska jag vila några minuter innan det är dags att hämta prinsessan på förskolan! 




"Preggo-vänner"

Nu har jag varit dålig på att uppdatera igen, så min vän Sandra är väl lite "sur" nu över att jag inte har uppdaterat på två dagar ;)
Apropå henne! Jag/vi var hos henne i Örebro i tisdags. Det var tjejkväll, precis en sådan där långdragen kväll som vi haft i år och dagar. 13-14 år av tjejkvällar, det är inte dåligt. Och det kan vi ju bara inte ge upp för att ett par-tre stycken av oss råkar bo i Örebro nuförtiden.
Sandra bjöd på god rabarberpaj, massa olika sorters te, och vi avslutade kvällen med Svenska Hollywoodfruar och vi höll på att skämmas ihjäl alla fem.

Men det var trevligt. Och det är så roligt att jag har vänner som är gravida samtidigt som mig. Som Sandra, vecka 27 och jag vecka 39. Men samtidigt så synd att hon inte bor i stan, så att det bara är att "kila över" sen när vi båda har våra små. Vi kunde dricka te halva dagarna, gå ut och gå, sitta på fik och bara vara. Vara hemma hos varandra och fördriva tid ihop med små kottar.

Ja, en av mina bästa vänner, det är Sandra det. Så det är klart att jag tycker att det är lite sorgligt att man inte kan ses när som :)
 
Nu ska jag vila lite, innan det är dags att hämta busungen på förskolan. Längtar lite efter att få åka och hämta henne. Mötas av en 1,5åring som ser lite finurlig ut när man kommer, för att sedan le så där som bara hon kan, och vilja komma upp i famnen för att kramas. MYS!
 
 
 
 
 

Vecka 38 (37+6)

Imorgon går jag in i vecka 39, och idag är det 14 dagar kvar till det lilla knytet är beräknat.
Fortfarande går jag omkring och tycker att tanken av att en till familjemedlem ska komma till oss är, liksom, konstig. Jag förstår inte riktigt att vi ska få en bebis snart. Säkert inom tre veckor. Förstår ni?
Tre veckor, det är ingenting alls. Hela livet kommer att bli annorlunda. Det kommer inte bli som förut. Det där man har vant sig vid, vardagen med ett barn, det blir inte som förut. Vi blir fyra. FYRA. Det blir en till liten människa att sätta först och älska högt, heligt och villkorslöst. Vi blir liksom komplett, vi blir hela. Vår lilla familj. Som jag längtar!

Det är de snabbaste 9 månader jag varit med om. Vår lilla busunge gör att tiden går rätt fort. Inte hade jag kunnat ana att tiden skulle gå fort när man hade barn, men det gör det.
Ja, här har ni bilder. Jag är dålig på magbilder denna graviditet. Jag är "dålig" på att vara ego överhuvudtaget. Om man nu ens kan vara det... (Ni behöver inte bli bortskämda med det heller) Här har ni i alla fall några bilder på "oss" (Även nya hårfärgen)

Och jag inser hur mullig jag har blivit denna graviditet. Jag står på + 19 goa kilo, vilket jag har gjort i flera veckor. (Då kan jag bli fundersam över varför jag inte går upp mer i vikt nu när bebisen lägger på sig massor?) Och omkretsen på magen är även den kvar på 125 cm, samma siffra i flera veckor.
 
Ja, snart är det över, och Olga ska bli min nya bästa vän!
 
 

3 veckor kvar

Imorgon är det tre veckor kvar till bebisen är beräknad. TRE VECKOR! 
21 dagar. 
Det är fortfarande svårt att förstå att vi ska bli en fjärde medlem i vår lilla familj. Att det kommer ännu en till underbart häftigt skapad liten människa som är vår. 
Tänk vad kroppen kan skapa egentligen, att den kan ge liv åt en annan liten liten människa. Det är helt fantastiskt, och det är svårt att tro att det inte finns någon som ligger bakom allt som är så finurligt och fantastiskt uttänkt. 

En liten bebis. 20 dagar, mindre än tre veckor, vecka 38 på söndag. 
Den kan komma när som helst egentligen.
Jag tror att vi har förberett det mesta, men ändå så känns det som att jag inte är förberedd det allra minsta. 
Det känns som att det är massor kvar att fixa. 

Fast det är nog mest att jag hade ställt in mig på att Nellie skulle ha bytt säng och rum i början av september, "långt" innan bebisen kommer.. Det är nog det som känns oförberett. Jag ville ju bädda bebisens spjälsäng också. Boa och fixa.

Men det kommer! Känner mig dock stressad över det. För när bebisen väl är här blir det nog inte många timmar till att pyssla och greja. 


Idag har jag i alla fall varit ganska effektiv.
Medan Nellie var på förskolan så dammsög jag hela huset, städade och möblerade om i Nellies rum, ringde FK som jag har dragit mig för att göra så länge, tvättat två maskiner med tvätt och städade badrummet. 

Min käre sambo är på Ågården och tittar på fotboll. Mina föräldrar var här ikväll och åt med mig och Nellie. Hon sover sedan lite drygt 1,5 timmar tillbaka. 
Nu ska jag duscha, kolla på TVD och sedan sova :)

God natt alla!

Vecka 37 (36+2)

Idag har vi varit hos barnmorskan. Inte bara jag och plutten i magen, utan även mina barns pappa. 

Idag kände hon också hur bebisen låg. Han hade huvudet nere i bäckenet men huvudet var ruckbart, och det är inte säkert att han fixerar sig heller.

Annars såg allt bra ut. Och jag är goa 19 kg tyngre än i början på året. 
Men barnmorskan trodde inte att det skulle bli så svårt att bli av med om jag ammar, och det vill jag ju göra. 
Vill satsa på det. 

Kanske börjar bli dags att packa väska till förlossningen och bb snart. Kläderna som bebisen ska ha, de är färdigpackade. Och det mesta åt Nellie när vi lämnar henne är också klart. 
25 dagar kvar till beräknat!





Bloggtorka

Ja här var det väl lite bloggtorka ändå. Förlåt!
Ska försöka bättra mig. Men just nu händer det inte så mycket.
Nellie är på förskolan, och jag är hemma och donar. Vilar.
Fast den stunden jag vilar på förmiddagen har jag ju inget för. Jag är ändå helt slut som människa på kvällen.
Ont i ryggen, blygdbenet, bäckenet. Sammandragningar och tung mage, tung kropp. Ibland kommer det små sammanbrott och jag bryter ihop en stund.
Fasiken vad det är jobbigt emellanåt.

Man kan ju inte vila jämt. Jag har Nellie att ta hand om, jag har maten. Äter jag inte blir jag ju alldeles knasig i kroppen för det. Och jag har ett hus att plocka och städa i varje dag. Det städas inte av sig själv, och det finns knappt nåt värre än dammigt golv, smutsig toalett, kaos och ett ej avtorkat, undanplockat kök....
Som sagt det städas inte av sig själv, och jag kan inte koppla bort allt stök.

Nåväl. Nu ska jag sluta klaga.
Nu ligger jag i sängen och lilla bebben lever rövare i magen.

Ca 1,5 månad kvar tills det är dags. Hihi. Jag är så nyfiken på vem den lille är därinne!


Vaggan är färdig

Nu är den äntligen färdig! Den är till och med färdigbäddad :)
Använde mig av tre sprayburkar, egentligen hade det nog behövts 1-2 stycken till. Men ser man den "irl" så ser den finare ut. Nu på bild, så ser den flammigare ut än vad den gör påriktigt. (Och det är ju lite mörkare nedtill för att det är bäddat, som sagt)
Men jag är nöjd! Dessutom var det svårt att få bort all gammal färg, vilket man ser ganska bra på närbilderna. Men det får vara! Nu fattas det bara en liten bebis :)
 



 

Nu kan vi checka av vagn på listan!

Yey!
Ikväll var jag in på Jollyroom och kollade. Den svarta vagnen som jag väntat på, och som skulle finnas i lager i början av september, hade fortfarande inte kommit in... Surt sa räven, så vi fick bita i det sura äpplet och vi bestämde att vi lika gärna kunde ta en lila vagn!
Den är ju fin i färgen, och som Janne sa, var den ju inte "skrikig" eller hur han nu uttryckte sig. Det är en lugn färg, så att säga ;)
 
Så nu är den beställd och betald. Det känns skönt. Ännu en sak som vi kan pricka av från listan. Eller ja, det är väl JAG som prickar av.
 
Dessutom är det väl föööörhärligt med bra sidor på internet med bra priser?
Vagnen + en liggdel och regnskydd för 3957 kr. Jag jublaaaar!


 

Tidigare inlägg
Matbloggstoppen